Vad är typ 1 diabetes?

Vad är typ 1 diabetes?
När barn får diabetes så är det nästan alltid fråga om typ 1 diabetes, som därför också har kallats barndiabetes. Emellertid är antalet som får typ 1-diabetes efter 15 års ålder större än det antal som får diabetes före 15 års ålder, och man kan få typ 1-diabetes i alla åldrar. Typ 1-diabetes karakteriseras av att de celler som bildar insulin (de s.k. betacellerna i de Langerhanska öarna spridda i bukspottkörteln) dör. När majoriteten av de insulinproducerande cellerna har dött så räcker inte insulinproduktionen. Inom något eller några år efter diagnosen, ju yngre barn desto kortare tid, har alla betacellerna dött och då skulle kroppen dö om inte insulin tillförs utifrån. Insulintillförsel är således livsuppehållande behandling, och det går inte att behandla med tablettbehandling eller enbart diet. Denna typ av diabetes kallas därför också insulinberoende diabetes.

Hur uppstår Typ 1-diabetes?
De insulinproducerande betacellerna dödas av det egna immunförsvaret. Normalt sett ägnar sig immunförsvaret, de vita blodkropparna, åt att bekämpa yttre fiender som bakterier, virus, parasiter, maskar etc. som kan tänkas angripa kroppen, men ibland uppstår en s.k. autoimmun reaktion d.v.s. det blir inbördeskrig och immunförsvaret går till angrepp mot egen vävnad. När immunförsvaret går till angrepp mot och dödar betacellerna, den vanligaste s.k. autoimmuna sjukdomen, så uppstår typ 1 diabetes (barndiabetes). De allra flesta som får typ 1 diabetes har drabbats av en sådan autoimmun reaktion, men det finns förmodligen några som drabbas av någon direkt skada, kanske efter ett våldsamt virusangrepp, som dödar betacellerna utan att autoimmunitet ingår.

Hur vanligt är diabetes hos barn?
I Sverige har 7-8 000 barn och ungdomar diabetes, med pågående behandling. Skulle man just idag undersöka hur många barn som har svår astma med pågående tung behandling skulle man förmodligen inte finna tiondelen så många, därför att flertalet barn med astma dels bara är sjuka periodvis, dels har en framgångsrik behandling. Antalet barn och ungdomar som just nu har pågående behandling för någon form av cancer, tumör eller leukemi är långt under 1 000, beroende på att 75-80 % av alla dessa barn glädjande nog botas efter 1-3 års behandling, medan ju inga barn med diabetes botas. Dessutom insjuknar det tre gånger fler barn med diabetes (ca 800 per år) än med alla former av cancer tillsammans. Diabetes hos barn blir allt vanligare.

Varför blir diabetes hos barn allt vanligare?
Eftersom man inte vet vad som startar den autoimmuna processen som leder till att de insulinproducerande betacellerna dödas, så vet man inte varför typ 1 diabetes blir allt vanligare. Men det finns hypoteser. Virus är misstänkta, men man har inte kunnat identifiera något visst virus. Härtill misstänker man att den uttalade hygienen medför att immunförsvaret inte är fullt sysselsatt vilket kan öka risken för inbördeskrig. Hygienen har också medfört att bakteriefloran i tarmen har förändrats, vilket kan påverka utmognaden av immunförsvaret. Likaså kan vissa virus ha blivit alltför sällsynta med försämrad immunitet i befolkningen, vilket skulle kunna medföra att virus blir farliga. Det finns också andra misstankar som rör tidig (första tre månaderna av livet) introduktion av komjölk, och även gluten misstänks kunna spela roll. 

Hur behandlas Typ 1-diabetes?
Helt nödvändigt är att ersätta bristen på insulin. Dels behövs en viss insulinkoncentration hela tiden för att kroppen ska fungera, och därför ges relativt långverkande insulin 1-2 ggr per dygn. Dels behövs insulin till varje större måltid för att kunna ta vara på maten. Vanligen behöver därför barn ta en insulininjektion före frukost, före lunch och före middag/kvällsmat. För äldre skolbarn och tonåringar som äter stora mellanmål på eftermiddagen och kvällen behövs det insulin också före dessa mellanmål. Således krävs ofta 5-7 insulininjektioner, precis varenda dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år! Injektionerna ges med s.k. insulinpennor, som har en reservoar av insulin, men ibland ersätts dessa med en insulinpump, som ger basdosen kontinuerligt under huden, plus att patienten doserar insulin till varje måltid.
För att insulindosen före en måltid ska passa måltiden krävs att måltiden innehåller en viss mängd kolhydrater, och effekten påverkas också av dels hur kolhydraterna ser ut, och hur mycket fibrer, fett och protein som ingår i måltiden. Således krävs att den som har diabetes har god kunskap om maten för att kunna anpassa insulindoserna. Det som är sött tas upp så snabbt, att det oftast leder till snabb blodsockerstegring, och därför bör sötsaker endast intas någon gång i veckan (ex. lördagsgodis) och då i mindre mängd.
För att veta om insulindoserna faktiskt påverkar krävs att man mäter blodsockret, vilket patienten måste göra själv hemma. Ofta behöver man då ta ett blodprov före frukost, och ca 1,5 timme senare, och sen före lunch och ca 1,5 timme senare, före och efter middag, på kvällen, ibland på natten och nästa dags morgon. Med hjälp av sådana blodsockerprofiler kan man försöka anpassa behandlingen så att blodsockerbalansen blir så bra som vanligt. Under senare tid har det kommit s.k. glukossensorer som mäter sockerkoncentrationen under huden kontinuerligt under några dygn i sträck.
Fysisk aktivitet ökar känsligheten för insulin, och för att behålla en jämn balans så är det värdefullt med regelbunden fysisk aktivitet. Infektioner och stress minskar känsligheten för insulin och doserna behöver ökas.

Viktigt att människor i barnets omgivning förstår och ger stöd!
Man kan förstå att ett barn knappast kan sköta en så komplicerad och allvarlig behandling. Inte bara föräldrar och syskon behöver kunskap och stor kompetens, utan även andra i omgivningen, ex. skolan, måste ha stor kunskap och ge stöd. Det är självklart att ett barn inte klarar att ex. undvika sötsaker om personer i omgivningen äter sötsaker fritt, och barn kan inte förväntas ta flera dagliga insulininjektioner och flera dagliga blodsockerkontroller om inte människor i omgivningen ger stöd.

Vad händer om blodsockerbalansen inte är god?
Friska har nästan alltid en blodsockernivå på 3-7 mmol/l och där bör blodsockernivån oftast ligga även för den som har diabetes.
Lågt blodsocker, hypoglykemi:
Om insulindosen råkar bli alltför hög, eller ex. en måltid blivit för liten, så blir sockerkoncentrationen i blodet för låg. Det skulle leda till energibrist i hjärnan, som blir rädd och med stress-signaler (hormoner och nervsignaler) beordrar produktion av socker. Detta leder till s.k. känning d.v.s. obehagliga symtom med darrighet, hungerkänslor, irritation, blekhet, svettningar, hjärtklappnning, svårt att tänka klart. Skulle sockerkoncentrationen gå ner för lågt kan det leda till kramper och medvetslöshet, s.k. insulinchock.
Högt blodsocker, hyperglykemi:
Om däremot patienten fått alldeles för lite insulin kan det leda till syrabildning och diabeteskoma.
Om blodsockerkoncentrationen ofta är för hög så skadar det blodkärl och nerver. Detta kan leda till mycket allvarliga komplikationer på sikt ex. att njurarna slutar att fungera (njurinsufficiens), att näthinnan skadas vilket i värsta fall kan ge blindhet, att kranskärlen i hjärtat blir för trånga, vilket kan ge hjärtinfarkt, eller att nervernas funktion avtar med nedsatt känsel och ev. smärtor som följd. Diabetes är en farlig sjukdom som således fortfarande leder till allvarliga komplikationer och ibland till att patienter dör redan i ung vuxen ålder.